Alkoholmarodör

31 januari, 2017 § Lämna en kommentar

”Vad gör ni? Vad händer? Låt mig vara!”

Du utgör en sorglig kör
Alkoholmarodör

Två bröder vid din grav
Slukar mörkrets sav
Seglandes nu
På främmande hav

Axel och Jakob har
Inte längre tröst av far.

Annonser

Frost

31 januari, 2017 § Lämna en kommentar

När blott kroppsvärmen håller
Dammens is i brand
När brödsmulorna faller
Allt färre från människohand
Då är det inte lätt att att vara and

Jag går sönder, jag går sönder
En kall dag i december

När kylan frostar världens rand
När du klippt alla band
När dina planer blitt till sand och
Ångesten hugger med blottad tand
Då är det inte lätt att vara man

Jag går sönder, jag går sönder
En kall dag i sänder

Heliga motorer

12 februari, 2014 § Lämna en kommentar

Bild

Det framstår som på sin plats att inleda denna kommentar på Leos Caraxs Holy Motors med följande konstaterande (eller beroende på, en varning): Holy Motors är en film som inte är en film. För, då det emellertid är sant att Holy Motors på ytan liknar vilken annan film som helst – den har skådespelare, manus, regi och kompositör – är detta endast en skickligt iscensatt illusion.

Carax förkläder listigt sitt verk i filmmediets skrud, och när han låter denna skrud falla, vilket sker mycket direkt efter filmstart, blottläggs något mycket märkvärdigt och unikt; detta något får tittaren, åtminstone den medvetne att ifrågasätta film som mediums själva grundvalar; dess oskrivna lagar och regler.

Det är ett av det absolut svåraste tänkbara utgångslägen en film kan ha. Det faktum att Holy Motors kommer ut segrande på den andra sidan (film? sig själv?) borde vara skäl nog för dig att uppleva den.

Tårnilen

11 januari, 2014 § Lämna en kommentar

när Tårnilen svämmar över
rinner flodvattnet nedför,
och omsluter, kullkastar

definierar;
varje ojämnhet, varje rand,
i detta nakna floddelta
jag kallar ”hamn”

när Tårnilen svämmar över
är det en dränk frist, ja;
likväl blott det enda jag kan göra
för att släcka denna,
din brand

bröstkorgen stegras häftigt;
höjs, likt en drypande platå
upp mot det stora, djupa blå

Fågelskådaren

26 december, 2013 § Lämna en kommentar

Legio fåglar flyga varje år,
riktade som pilar
mot den gråa täppans å.
Innan ottan är dag,
innan dagen är slut,
kommer bara ett fåtal förbliva;
bara ett fåtal skall bestå.

Fågelskådaren – den som suddar ut årstiderna –
håller i ena handen
sitt efemära liv,
i den andra,
sin kikare av brons.
Lojt lutad
mot oändlighetens fond,
utnämner han årets fåglar
från de fyra säsongerna.

Kolonin, flocken,
detta sibyllinska myller;
i flykt nu:
i kors och tvärs
och i zick-zacks-formationer
skyndsamt de flyger
mot fågelskådarens domäner.

Werner Aspenström

8 december, 2013 § Lämna en kommentar

Som i den klara oktobernatten
när de från norr kommande leoparderna
genombryter horisonten
och man samlas på torgen för att bedja
eller endast för att tyst betrakta.
Varför spärrar ni förstädernas gator?
Den ni väntar passerar inte förstäderna

Werner Aspenström

La double vie de Veronique

6 december, 2013 § Lämna en kommentar

 I Krzysztof Kieslowskis La double vie de Veronique (på svenska: Veronikas Dubbelliv) från 1991 utforskar den polske mästerregissören en rad olika filosofiska teman och idéer. Kronologiskt sett följer den hans ”En liten film om kärlek” och föregår vad som skulle bli hans tre sista verk, ”Trois coleurs”-trilogin.

Vi följer två unga kvinnor: Weronica och Veronique. Weronica bor i ett betonggrått Warszawa; Veronique i ett kargt Paris. De känner inte varandra, har aldrig träffats eller ens pratats vid. Trots det delar de båda, på ett djupt själsligt plan, av samma förnimmelse eller perception av varandras existens. Men det är mer än en känsla; deras liv och öden är ofrånkomligt sammanflätade.

Både spelas av den då okända skådespelerskan Irène Jackobs. En betydande del av La double vie – såväl dess skönhet som dess tyngd – vilar på den unga aktrisens axlar. Som tur är så är hon fullkomligt strålande i huvudrollen. Det är ingen enkel roll, vilket gör sättet hon excellerar i den än mer imponerande. Faktum är att hon nästan på egen hand lyckas ingiva filmen den mänsklighet och värme som så desperat behövs för att balansera dess annars så framträdande abstrakta tendenser.

Väldigt snart ställer filmen frågan ”existerar tvillingsjälar?”. Det är sant att de på en del, grundläggande, punkter är identiska. De delar samma passioner: musiken, sången, kärleken och livet. De delar också på samma oförklarliga känsla av själslig desynkronation. Personlighetsmässigt är de varandras raka motsatser: där Veronique är fast förankrad i verkligheten och nuet definieras Weronica istället av en väldigt sällsam drömskhet.

Det blir uppenbart att deras respektive personlighet medvetet är dragen till sin spets av Kieslowski, i synnerhet Weronicas. I den senares scener visar Kieslowski prov på ovanligt stark experimentlusta rörande det audiovisuella. Musik dominerar nästan varje scen och kameraarbetet är genomgående oortodoxt. Det senare resulterar ofta i rent briljanta resultat; inte minst de gudomligt vackra närbilder dessa scener (och tillika hela filmen) kryllar av.

Detta samverkar för att skapa en djupt atmosfärisk (ordet ”spöklikt” kommer lätt på tanke), unik skildring av livet. Den genomgående känslan blir för tittaren att hennes liv utspelas i ett starkt drömlikt tillstånd, komplett med (av det undermedvetna) tungt laddad symbolik. Det är på samma gång lika delar gastkramande som närmast outhärdligt vackert som i sig  är en bedrift.

Och ja, på grund av filmens dominerande inslag av vad som lätt kan tolkas vara av övernaturlig art är det inte svårt att se på filmen som en – förvisso maskerad – modern spökhistoria. Detta är en känsla som bara förstärks genom Weronicas scener. Min egen åsikt är att filmen ligger någonstans emellan de två ytterligheterna Weronica och Veronique representerar.

Det är visserligen sant att Kieslowski använder ett upplägg som kan påminna om en spökhistorias i sin berättelse, men filmens huvudsakliga behållningar finns inte att finna i någon slags utforskande av det övernaturliga. Snarare är det endast ett medel för att utforska de huvudsakliga temana som återfinns inte bara i La double vie, utan alla hans filmer. Dessa är, utan innebördes ordning: identitet, existens, den mänskliga samhörighetens natur, och inte minst kärleken.

Jag vill också påstå att filmen har ytterligare två huvudrollsinnehavare; Zbigniew Preisner, filmens kompositör (som gjort musiken till många av Kieslowskis filmer), och Slawomir Idziak, fotoansvarig. För är det något som är utmärkande i La double vie är det det audiovisuella, faktum är att det är fullkomligt essentiellt för filmen.

Sällan förut har den audiella- och visuella aspekten av en film harmoniserat- och kompletterad varandra på ett så fulländat sätt som här. Det går inte att nog understryka betydelsen av detta. Mycket av Kieslowskis genialitet låg just i hans sällsynta förmåga att kombinera det bästa av två världar: Preisners vackra klassiska musik och fotots dokumentära potential samt skildringsförmåga. Det är något som, kort sagt, måste upplevas. När den är som bäst är La double vie de Veronique den vackraste film som gjorts.