Det finns olika typer av böckerna som beskriver världen – för att nämna en typ som ligger nära till hands. Det är något som många tydligen tycker är vist att utgå ifrån. Jag tänker på de böcker man fick läsa i skolan som eftersträvade att vara så opartiska, ofärgade och neutrala som möjligt. De svenska böckerna.
Men såna som T.S. Eliot beskriver också världen. Jag tänker på poesi nu, kanske främst på hans kända diktverk The Waste Land. Det är en av mina favoritdikter. Den tar avstamp från en värld full av förtvivlan och där gränsen mellan skönhet och avgrunden är försvinnande liten. Jag tänkte ibland osökt på dikten när jag läste Mao – Den sanna historien.
Under stora delar av min läsning av boken, i de timmeslånga pass av läsning jag tillbringade på bibliotekscaféet här i staden, lyssnade jag på Red Sparowes skiva Every Red Heart Shines Towards The Red Sun. Det kändes som en passande skiva att lyssna på, det är säkert. En annan sak är också säker: Mao – den sanna historien är inte en historiebok av svensk mått, någonstans. Det är rakt igenom extremt kritisk mot Mao och hans långa styre. Jag är glad för det.
Låt mig förklara: historia för mig är lika spännande och givande att läsa som att läsa vilken skönlitterär bok som helst, många gånger ännu mer spännande. Boken är skriven av någon som hatar Mao. Det är något som framgår med enorm tydlighet. Jag uppskattar inte boken just för att den är kritisk mot Mao (även om författarens bild av Mao knappast heller gick överdrivet mycket stick i stäv mot min egen, tidigare, uppfattning). Jag tycker om den så mycket för att den på många sätt är allt annat än slätstruken och för att det enorma personliga engagemanget från författaren Jung Chang lyser igenom i varje ord.
Därmed inte sagt att den på något vis inte skulle vara utförlig och sträva efter att visa en komplett och nyanserad bild av historien. Den är över 900 sidor lång och redogör, vissa gånger kortfattat, vissa gången väldigt detaljerat, om den unga Mao, vidare till bildandet av KKP, via till Den långa marschen och i stora drag de Kinesiska kommunisternas historia under 1900-talet, med störst fokus på Mao själv, fram till hans död på 70-talet.
Det är viktigt att göra en tydlig skillnad mellan själva historiebeskrivningen och författarens mer personliga reflektioner. Jag är övertygad om att även när det gäller historieböcker så har författaren all rätt att vara lika partisk, skriva lika personligt färgat och med samma beslutsamhet som om det hade varit en skönlitterär bok, eller en slagskrift eller vad som helst, bara det inte går ut över själva historiebeskrivningen (alltså den rent vetenskapliga delen).
Precis som med vilken annan bok som helst ligger det sedan på läsaren hur han eller hon tolkar det, vad man tror på, vad man accepterar utan att kritiskt ha granskat det och så vidare. För att sammanfatta: tack vare, och inte trots, att boken Mao – Den sanna historien onekligen är genomgående kritisk av Mao och hans regim så tillför den för mig, en kritisk granskande och medveten läsare, väldigt mycket till boken, främst för underhållningsvärdet, och det har inget med att jag skulle tycka illa om KKP att göra.
Detta är insikter som växte fram när jag läste boken, och jag misstänker att det kommer vara väldigt värdefulla insikter för mig personligen, då det kommer tillföra något till min läsning av historieböcker framöver.
Stjärnor har hjärtan 