La double vie de Veronique

6 december, 2013 § Lämna en kommentar

 I Krzysztof Kieslowskis La double vie de Veronique (på svenska: Veronikas Dubbelliv) från 1991 utforskar den polske mästerregissören en rad olika filosofiska teman och idéer. Kronologiskt sett följer den hans ”En liten film om kärlek” och föregår vad som skulle bli hans tre sista verk, ”Trois coleurs”-trilogin.

Vi följer två unga kvinnor: Weronica och Veronique. Weronica bor i ett betonggrått Warszawa; Veronique i ett kargt Paris. De känner inte varandra, har aldrig träffats eller ens pratats vid. Trots det delar de båda, på ett djupt själsligt plan, av samma förnimmelse eller perception av varandras existens. Men det är mer än en känsla; deras liv och öden är ofrånkomligt sammanflätade.

Både spelas av den då okända skådespelerskan Irène Jackobs. En betydande del av La double vie – såväl dess skönhet som dess tyngd – vilar på den unga aktrisens axlar. Som tur är så är hon fullkomligt strålande i huvudrollen. Det är ingen enkel roll, vilket gör sättet hon excellerar i den än mer imponerande. Faktum är att hon nästan på egen hand lyckas ingiva filmen den mänsklighet och värme som så desperat behövs för att balansera dess annars så framträdande abstrakta tendenser.

Väldigt snart ställer filmen frågan ”existerar tvillingsjälar?”. Det är sant att de på en del, grundläggande, punkter är identiska. De delar samma passioner: musiken, sången, kärleken och livet. De delar också på samma oförklarliga känsla av själslig desynkronation. Personlighetsmässigt är de varandras raka motsatser: där Veronique är fast förankrad i verkligheten och nuet definieras Weronica istället av en väldigt sällsam drömskhet.

Det blir uppenbart att deras respektive personlighet medvetet är dragen till sin spets av Kieslowski, i synnerhet Weronicas. I den senares scener visar Kieslowski prov på ovanligt stark experimentlusta rörande det audiovisuella. Musik dominerar nästan varje scen och kameraarbetet är genomgående oortodoxt. Det senare resulterar ofta i rent briljanta resultat; inte minst de gudomligt vackra närbilder dessa scener (och tillika hela filmen) kryllar av.

Detta samverkar för att skapa en djupt atmosfärisk (ordet ”spöklikt” kommer lätt på tanke), unik skildring av livet. Den genomgående känslan blir för tittaren att hennes liv utspelas i ett starkt drömlikt tillstånd, komplett med (av det undermedvetna) tungt laddad symbolik. Det är på samma gång lika delar gastkramande som närmast outhärdligt vackert som i sig  är en bedrift.

Och ja, på grund av filmens dominerande inslag av vad som lätt kan tolkas vara av övernaturlig art är det inte svårt att se på filmen som en – förvisso maskerad – modern spökhistoria. Detta är en känsla som bara förstärks genom Weronicas scener. Min egen åsikt är att filmen ligger någonstans emellan de två ytterligheterna Weronica och Veronique representerar.

Det är visserligen sant att Kieslowski använder ett upplägg som kan påminna om en spökhistorias i sin berättelse, men filmens huvudsakliga behållningar finns inte att finna i någon slags utforskande av det övernaturliga. Snarare är det endast ett medel för att utforska de huvudsakliga temana som återfinns inte bara i La double vie, utan alla hans filmer. Dessa är, utan innebördes ordning: identitet, existens, den mänskliga samhörighetens natur, och inte minst kärleken.

Jag vill också påstå att filmen har ytterligare två huvudrollsinnehavare; Zbigniew Preisner, filmens kompositör (som gjort musiken till många av Kieslowskis filmer), och Slawomir Idziak, fotoansvarig. För är det något som är utmärkande i La double vie är det det audiovisuella, faktum är att det är fullkomligt essentiellt för filmen.

Sällan förut har den audiella- och visuella aspekten av en film harmoniserat- och kompletterad varandra på ett så fulländat sätt som här. Det går inte att nog understryka betydelsen av detta. Mycket av Kieslowskis genialitet låg just i hans sällsynta förmåga att kombinera det bästa av två världar: Preisners vackra klassiska musik och fotots dokumentära potential samt skildringsförmåga. Det är något som, kort sagt, måste upplevas. När den är som bäst är La double vie de Veronique den vackraste film som gjorts.

Annonser

Taggad: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande La double vie de VeroniqueStjärnor har hjärtan.

Meta

%d bloggare gillar detta: