Heliga motorer

12 februari, 2014 § Lämna en kommentar

Bild

Det framstår som på sin plats att inleda denna kommentar på Leos Caraxs Holy Motors med följande konstaterande (eller beroende på, en varning): Holy Motors är en film som inte är en film. För, då det emellertid är sant att Holy Motors på ytan liknar vilken annan film som helst – den har skådespelare, manus, regi och kompositör – är detta endast en skickligt iscensatt illusion.

Carax förkläder listigt sitt verk i filmmediets skrud, och när han låter denna skrud falla, vilket sker mycket direkt efter filmstart, blottläggs något mycket märkvärdigt och unikt; detta något får tittaren, åtminstone den medvetne att ifrågasätta film som mediums själva grundvalar; dess oskrivna lagar och regler.

Det är ett av det absolut svåraste tänkbara utgångslägen en film kan ha. Det faktum att Holy Motors kommer ut segrande på den andra sidan (film? sig själv?) borde vara skäl nog för dig att uppleva den.

Annonser

Från morgonen

26 maj, 2013 § Lämna en kommentar

din ottas dager

moll, fager

bräckt av hagel

lycka och mod

ner i sådd, saltad jord

sänks din trästod

kyrkoblomma

vad, var är det fromma

som fyller det tomma?

kallnade vilja

begravna lilja

lägg an!

med krut

markera dagens slut.

En hypad strandpromenad

31 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

Jag har slutligen börjat titta på första säsongen av Boardwalk Empire. Jag visste att den skulle vara bra, kanske mycket bra, lyssna bara på de här namnen – Martin Scorsese, Steve Buscemi, Stephen Graham (från This is England) etc. Scorcese regisserade tydligen bara pilotavsnittet, men från vad jag sett hittills (fem avsnitt) så håller resten av avsnitten samma självklart skyhöga nivå som det första. Det är extremt påkostad, men vad mer, det är extremt välcastat och välspelat, speciellt av Buscemi (som f.ö. är en av mina absoluta favoritskådespelare).

Serien visar prov på precis den typen av välskriven, påkostad och välspelad underhållning som HBO gjort sig kända för de senaste åren, ta till exempel det genombriljanta Deadwood. Rent manusmässigt är det svårt att komma upp till Deadwoods nivå, men Boardwalk Empire verkar fortfarande vara en lysande serie. Jag tror jag måste kolla på några till avsnitt ikväll.

Tvåtusensexhundrasextiosex

31 juli, 2011 § Lämna en kommentar

Titeln på Roberto Bolaños av många sett Magnum opus 2666 må först bara vara gåtfull för läsaren, men ingen ska missta sig, den tar så småningom närmast mytiska proportioner när läsaren på riktigt påbörjar den hissnande och på sina ställen extremt brutala resa och visionen som 1000-sidorverket (svenska översättningen) utgör. Faktumet att författaren dog ett helt år före hans kollegor postumt gav ut verket år 2004 och att han aldrig gav någon riktigt förklaring till namnet på boken (då siffrorna 2666 inte nämns någonstans i boken) bidrar naturligtvis till den mytiska luften kring titeln.

För mig började resan när jag läste en DN-intervju med Patti Smith för ett ganska bra tag sedan där hon hyllade boken mycket. För att vara ärlig så tänkte jag först att det var en ny ambitiös sci-fi-roman, kanske i proportion med t.ex. Stiftelse-trilogin. Det var nog mer önsketänkande än något annat från min sida då de romanerna är några av mina favoritböcker. Snart efteråt gick jag in på min lokala bokaffär och frågade efter boken. De hade inte den svenska översättningen inne så jag köpte pocketutgåvan av den engelska översättningen (som för övrigt är en väldigt bra översättning så vitt jag kan döma).

Länge låg boken oläst innan jag slutligen tog tag i att börja läsa den, sporrad av de enormt lovordande citaten på insidan av boken av diverse stora tidningar, där en till och med hyllar den som 2000-talets första stora litterära verk. Många av recensenterna tycktes dela uppfattningen att Bolaño hade skapat ett verk så ambitiös att det skulle dröja mycket länge innan världen till fullo kan uppskatta det. P.ga. tidsbrist och annat gick det från början väldigt långsamt för mig att läsa. Först i sommar kom jag igång med att börja läsa boken på riktigt och då gick det snabbare och snabbare tills jag läste i ett väldigt snabbt tempo, allteftersom boken växte på mig.

Boken i sig består av fem väldigt (men inte helt) separerade delar. Det finns minst tre stora och återkommande punkter i dem, samt att hela andra delen handlar om en karaktär som introduceras i den första delen, men förutom detta finns det tillsynes inga andra samband mellan dem. Den första och sista delen är de delar som skiljer sig absolut mest från de andra. En av de mest utmärkande kvalitéerna i boken, och delvis det som lyfter verket till skyarna, är att Bolaño rör sig mellan väldigt många olika stilar och genrer. Han rör sig mellan alltifrån prosa till ett mer poetiskt språk, från polisroman till thriller till krigsroman och så vidare, allt till en typ av backdrop som den ena av de två stora återkommande punkterna utgör: den fiktiva gränsstaden Santa Teresa i Mexico. Resultatet blir extremt originellt.

Trots att namnet på staden i 2666 är fiktiv så härstammar den direkt från verkligheten: närmare bestämt från staden Juárez (också i Mexico), ökänd för våldet, korruptionen och kriminaliteten som härskar där. Staden, men också vad hela den fjärde delen nästan uteslutande handlar om: den enorma mängden ouppklarade kvinnomorden som pågått där från början av 90-talet. Allt detta har författaren sonika fört över till sitt fiktiva Santa Teresa. Man kan säga att Santa Teresa och den enorma mängden kvinnomord som beskrivs i boken är de två stora knutpunkterna i boken. Santa Teresa är den stad som de tre mittendelarna nästan uteslutet utspelar sig i.

Men staden har betydelse för den första delen också, vilket för mig till en annan av de stora punkterna i boken: den fiktiva och enormt mystiska författaren (med det osannolika namnet) Benno von Archimboldi som delvis dominerar hela den första delen (i alla fall hans mystiska gestalt). Hela sista delen handlar nästan uteslutande om honom. Den stora frågan kan kanske tyckas vara: lyckas Bolaño knyta ihop allting, alla figurer, alla öden, allt våld, all misär? Svaret, i alla fall om man ser på frågan ur en klassisk bemärkelse, är nej. Men frågan är snarare: var det författarens ambition, var det hans mening att i sin bok svara på alla frågor (eller någon fråga överhuvudtaget), helt enkelt att avsluta saker? Där är svaret, och det gäller all stor litteratur, nej.

Det finns mycket, mycket mer att säga om boken och dess enorma ambitionsnivå, men det bästa jag kan göra är att rekommendera boken till vem som än läser det här inlägget. Det är en bok som ständigt skiftar karaktär och utseende, men som är så enormt skickligt skriven och inte minst berättad att väldigt mycket av det jag läst i mitt liv bleknar och var ambition är snudd på sublim. Det är en storslagen, mycket våldsam och oslagbart kraftfull vision av livet, sett ur en blivande (i ännu högra grad) legendarisk författares ögon som kommer att gå till litteraturhistorien.

Värmen och träningen

18 maj, 2011 § Lämna en kommentar

Det är varmt ute. Jag vet aldrig hur jag ska klä mig då. Det brukar sluta med att jag svettas som en gris och är jättevarm. Jag slutar nästan fungera då, jag klarar knappt av det, har jag märkt. Det problemet har jag inte med kyla. Jag intalar mig själv att om jag var mer vältränad så skulle jag känna mig betydligt bekvämare i mer typer av kläder och detta inte skulle vara ett lika jobbigt problem och så kanske det är också. Det är en av anledningen att jag börjat träna mycket de sista veckorna.

Jag tänkte egentligen springa idag, men jag har varit ute och gått mycket samt cyklat, så jag tänker träna styrka istället. Jag orkar inte svettas mycket mer idag. De säger att när man är ung så kommer man i form fort när man tränar. Jag hoppas att det stämmer, jag har ingen speciell erfarenhet av att vare sig träna eller vara i form. Någon dag kanske jag springer ett maraton. Det vore kul.

Fram till dess vill jag fortsätta och lyssna på musik, träna och plugga. En annan sak som tydligen är bra med att vara ung är att man har tid.

Jag skulle vilja tipsa om den kommande Tintin-filmen också. Den verkar extremt lovande. Jag har alltid tyckt om Tintin-böckerna.

2666

13 maj, 2011 § Lämna en kommentar

Jag läser 2666 av Robert Bolaño nu. Den låg länge ut och såg krävande (men antagligen belönande) ut på mitt rum. Jag hade köpt den på engelska flera månader tidigare, den svenska översättningen var slut på min bokaffär när jag var där. 900 sidor är väl inget, tänkte jag, och köpte den.

Först nyligen började jag läsa den. Jag är igenom första delen av fem nu, och jag gillar den. Mycket. Framför något annat är den väldigt ambitiös. Den kräver mycket utrymme, för framför något annat är den gränslös i sin stil. Men inte krystad, inte ansträngd. Bara flödande, från socialrealism via poesi till vem vet var. Det är därför jag läser vidare, för att jag vill veta var den är på väg. Inte bara slutet, utan också vad Bolaño ämnar att göra med romanformen.

För det enda som är riktigt säkert hittills är hotet om våld och fara som gör sig synligt redan i första delen.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin AllmäntStjärnor har hjärtan.