La double vie de Veronique

6 december, 2013 § Lämna en kommentar

 I Krzysztof Kieslowskis La double vie de Veronique (på svenska: Veronikas Dubbelliv) från 1991 utforskar den polske mästerregissören en rad olika filosofiska teman och idéer. Kronologiskt sett följer den hans ”En liten film om kärlek” och föregår vad som skulle bli hans tre sista verk, ”Trois coleurs”-trilogin.

Vi följer två unga kvinnor: Weronica och Veronique. Weronica bor i ett betonggrått Warszawa; Veronique i ett kargt Paris. De känner inte varandra, har aldrig träffats eller ens pratats vid. Trots det delar de båda, på ett djupt själsligt plan, av samma förnimmelse eller perception av varandras existens. Men det är mer än en känsla; deras liv och öden är ofrånkomligt sammanflätade.

Både spelas av den då okända skådespelerskan Irène Jackobs. En betydande del av La double vie – såväl dess skönhet som dess tyngd – vilar på den unga aktrisens axlar. Som tur är så är hon fullkomligt strålande i huvudrollen. Det är ingen enkel roll, vilket gör sättet hon excellerar i den än mer imponerande. Faktum är att hon nästan på egen hand lyckas ingiva filmen den mänsklighet och värme som så desperat behövs för att balansera dess annars så framträdande abstrakta tendenser.

Väldigt snart ställer filmen frågan ”existerar tvillingsjälar?”. Det är sant att de på en del, grundläggande, punkter är identiska. De delar samma passioner: musiken, sången, kärleken och livet. De delar också på samma oförklarliga känsla av själslig desynkronation. Personlighetsmässigt är de varandras raka motsatser: där Veronique är fast förankrad i verkligheten och nuet definieras Weronica istället av en väldigt sällsam drömskhet.

Det blir uppenbart att deras respektive personlighet medvetet är dragen till sin spets av Kieslowski, i synnerhet Weronicas. I den senares scener visar Kieslowski prov på ovanligt stark experimentlusta rörande det audiovisuella. Musik dominerar nästan varje scen och kameraarbetet är genomgående oortodoxt. Det senare resulterar ofta i rent briljanta resultat; inte minst de gudomligt vackra närbilder dessa scener (och tillika hela filmen) kryllar av.

Detta samverkar för att skapa en djupt atmosfärisk (ordet ”spöklikt” kommer lätt på tanke), unik skildring av livet. Den genomgående känslan blir för tittaren att hennes liv utspelas i ett starkt drömlikt tillstånd, komplett med (av det undermedvetna) tungt laddad symbolik. Det är på samma gång lika delar gastkramande som närmast outhärdligt vackert som i sig  är en bedrift.

Och ja, på grund av filmens dominerande inslag av vad som lätt kan tolkas vara av övernaturlig art är det inte svårt att se på filmen som en – förvisso maskerad – modern spökhistoria. Detta är en känsla som bara förstärks genom Weronicas scener. Min egen åsikt är att filmen ligger någonstans emellan de två ytterligheterna Weronica och Veronique representerar.

Det är visserligen sant att Kieslowski använder ett upplägg som kan påminna om en spökhistorias i sin berättelse, men filmens huvudsakliga behållningar finns inte att finna i någon slags utforskande av det övernaturliga. Snarare är det endast ett medel för att utforska de huvudsakliga temana som återfinns inte bara i La double vie, utan alla hans filmer. Dessa är, utan innebördes ordning: identitet, existens, den mänskliga samhörighetens natur, och inte minst kärleken.

Jag vill också påstå att filmen har ytterligare två huvudrollsinnehavare; Zbigniew Preisner, filmens kompositör (som gjort musiken till många av Kieslowskis filmer), och Slawomir Idziak, fotoansvarig. För är det något som är utmärkande i La double vie är det det audiovisuella, faktum är att det är fullkomligt essentiellt för filmen.

Sällan förut har den audiella- och visuella aspekten av en film harmoniserat- och kompletterad varandra på ett så fulländat sätt som här. Det går inte att nog understryka betydelsen av detta. Mycket av Kieslowskis genialitet låg just i hans sällsynta förmåga att kombinera det bästa av två världar: Preisners vackra klassiska musik och fotots dokumentära potential samt skildringsförmåga. Det är något som, kort sagt, måste upplevas. När den är som bäst är La double vie de Veronique den vackraste film som gjorts.

Annonser

The Master

22 juni, 2013 § Lämna en kommentar

With The Master, Paul Thomas Anderson’s latest and most ambitious movie to date, the acclaimed director attempts to cover a vast array of themes. Of course, the risk with this kind of cinematic ambition is that the end result ends up pretentious.

The stakes are high, and, in Anderson’s case, they’re especially so indeed. He has only directed six feature films, The Master being the sixth, but despite or maybe owing to the meagre amount of movies on his merit list, the quality and impact of each one of them have been remarkable. He has in an incredible short period of time gone from unknown to one of modern day cinema’s most respected and praised directors.

From his public breakthrough with the now cult-classic Boogie Nights, a gritty and raw take on the American porn industry in the 60’s and 70’s, to Magnolia, an epic, philosophical and complex mosaic of plots and subplots, Anderson has covered an impressively amount of cinematic ground over the years.

A big reason behind his success can undoubtedly be attributed to one of his often mentioned trademarks as an director; his ability of casting quite unlikely actors to star in his movies, then somehow managing them to deliver career performances.

This is true for example for the previously named Boogie Nights, in which Mark Wahlberg has the lead role. Here, Wahlberg, an otherwise bland actor, delivered a stunning performance, totally out of the blue. Who knows how Anderson did it, but he continued the trend with the succeeding Magnolia; Tom Cruise is simply brilliant in it (he has never been anywhere close to this kind of performance previously or after).

The Master on the other hand is quite different from his previous work. In short It’s a film, that, if you’ll excuse the expression, only a master could pull off. Of course the question is, despite his proven competence as a filmmaker, is Anderson up to the task? The answer, simply put, is yes. But it’s actually more complex than that.

To start with, as is the case with his previous film There Will Be Blood (starring Daniel Day-Lewis in the title role), well acknowledged actors has the lead roles. Featuring Joaquin Phoenix, alongside Philip Seymour Hoffman and Amy Adams, it chronicles simple-minded naval veteran Freddie Quells (Phoenix) search for meaning in post-war America. It’s about as bleak as it sounds.

Despite, or maybe thanks to this grim outlook, Quell’s a character that’s, if not immediately likeable, instantly intriguing and captivating. Of course, a large part of this is thanks to the always brilliant Phoenix. He characterizes Quell so well it’s largely impossible to distinction actor from persona; any serious actor’s highest dream. It’s really is a performance that will go down in movie history.

Who is Freddie Quell? On one hand, a troubled, self-destructive, drug-abusing young man prone to sudden and unprovoked bursts of violence, struggling with his civil life. On the other hand, a sensitive soul who tries (and mostly fails) to do what he deems right. You’d be excused for saying that the whole movie tries to explore the previously mentioned question, but it actually does a lot more than that.

While it’s true that a large chunk of The Master centers on Quell, it’s also as much about the unlikely relationship between two, on the surface, radically different types – or stereotypes – of men; subject and master. These two cross paths as a result one of Quells most defining (and destructive) idiosyncrasies; his impulsiveness.

On the run and nowhere to go, he randomly and uninvited boards sect leader Lancaster Dodd’s (borrowed) luxury yacht, set for New York City. On the boat’s not only Dodd and his wife, but also the crème de la crème of his sect which is simply referred to throughout the movie as “The Cause”.

Dodd (and his entourage) immediately embraces the stray with open arms. The seemingly sophisticated and intellectual Dodd at first, not surprisingly, takes on a fatherly role to and for the naïve Quell. Soon, however, it becomes apparent to each of these men that they’re in reality equals.

The reason for this is that each of them has something the other secretly yearn after. Freddie seeks direction and peacefulness, and Dodd decisiveness and the ability to blindly follow. It’s the fact that both seek salvation in each other that, in the end, makes them peers.

So who is Lancaster Dodd? He is the Master; when he speaks his followers listen. Because of their need to believe, they can legitimate his existence. When he speaks he preaches only facts, with no room for disbeliefs; occasionally he preaches about the present, but mostly about the past.

The past, the present, the future, ironically there’s no time for either of these in “The Master”. For the main character, as for the viewer, they mix into each other, but never settling, never becoming the continualness that we call “life”.

Under huden

22 december, 2011 § Lämna en kommentar

Vilka är vi – eller kanske – vad är vi? Vad av oss är yta och vad är innehåll och var går skiljelinjerna? Vad är skillnaden mellan könen? Hur långt kan vi eller ska vi gå i våra ständiga försök att modellera människor för att passa in i våra olika världar (samhällen, arbetsplatser, skolgårdar, etc)? Om vi nu enas om att så mycket av vad vi upplever i livet bara är yta, hur kan vi ens ha en chans att bedöma och hantera det rättvist? Vill vi det? Är vi beredda att förstå och förlåta allting bara rätt förklaring ges? Dessa frågor bildar tillsammans kärnan i Almodóvars senaste film La piel que habito eller The skin I live in som den heter på engelska.

Liksom Haneke experimenterar Almodóvar här med kontinuiteten i dramaturgin och händelseföljderna, framförallt gällande kronologin och tidsperspektivet i filmen, för att lyfta fram sina huvudsakliga frågeställningar och liksom Haneke gör han det oerhört effektivt (och inte sällan brutalt). I likhet med den tyska regissören spelar och utmanar Almodóvar ständigt publikens förväntningar och i det här fallet, fördomar: vad är det vi egentligen ser framför oss och vad är det vi vill se? Hur mycket djup är vi egentligen beredd att skänka karaktärerna som vi träffar på och deras handlingar, trots att vi kanske inte sympatiserar med dem och trots att vi ibland finner dem rent av obehagliga?

Men allt detta är som sagt bara själva kärnan av filmen. Här finns annars mycket runtomkring att hämta för alla möjliga typer av filmälskare: filmen är till stor del en skruvad thriller med lätta inslag av body horror à la Cronenberg och en del av vad som närmast kan liknas vid psykologisk skräckfilm. Allt är kryddat med den typen av nattsvart humor som kännetecknar regissören, inklusive åtminstone en karaktär som känns extremt mycket Almodóvar (tänk vuxen man tillika förrymd fånge iklädd en förkrympt tigerdräkt som plötsligt dyker upp från något osynligt hörn av berättelsen och sedan börjar ställa till problem).

Men faktum är att trots alla på ytan bisarra och ofta våldsamma inslag som finns i filmen (och det finns många) så är nästan allt i filmen välpolerat och vackert, alltifrån skådespelarna till det magnifika hus filmen till stora delar utspelar sig i. Samma sak gäller det karaktäristiska bildspråket i filmen som hela tiden utforskar skådespelarna nära, nära, ofta så nära inpå huden som överhuvudtaget är möjligt. Den polerade och vackra ytan är nämligen en av filmens stora medvetna ironier som knyter samman med flera saker men framförallt med – just det – filmens ständiga utforskande av yta, något som både huvudkaraktären och hela filmen är besatt av.

På tal om karaktärerna spelar Antonio Banderas huvudrollen och han gör det överraskande bra. Jag var redan medveten om att han är en kompetent skådespelare (trots att han har varit med i en hel del dåliga filmer de senaste åren) men här är han verkligen suverän. Kanske är det återförenandet med Almódovar som gav den kreativa boost han behövde.

Almódovar regisserade Banderas debutfilm Labyrinth of Passion (som jag inte har sett) för att sedan ge honom roller i ett flertal av hans betydligt kändare filmer de kommande åren, t.ex. Women on the Verge of a Nervous Breakdown. The skin I live in är den första filmen de gör tillsammans på 21 år. Elena Anaya är också bra som den mystiska kvinnan. Mer skriver jag inte.

En film om träd (eller ingenting)

2 november, 2011 § Lämna en kommentar

Jag tror inte jag har skrivit ett blogginlägg där jag faktiskt tycker illa om en film. Den kan vara så enkelt att jag inte ser mycket film som jag inte tycker om, jag är väldigt selektiv i mitt urval gällande vad jag faktiskt ska spendera några timmar med att se.

För att klargöra: när jag säger ”tycker om” menar jag inte filmer som stämmer överens med mina egna åsikter, min egen världssyn, utan snarare tvärtom, filmer som inte redan är färdigtuggade åt tittaren som så många filmer är idag. Av mina favoritfilmer är de flesta filmer som tar emot, ofta är de nyskapande, men framförallt utmanande. När det kommer till de filmer som tar emot så kan de inte göra det utan grund, och därtill ha substans, då faller de på sig egen brist på substans och glöms bort i samma ögonblick eftertexterna rullar (ett typiskt exempel på det vore en av de mindre bra socialrealistiska filmer som det har kommit många av de senaste åren).

Gällande det nyskapande kan det inte vara ”avantgarde” för sakens skull. Regissören måste ha en klar ambition, ett mål när han eller hon ger sig in på det; från manusarbetet till kameravinklar och allt däremellan. En som insåg allt det och såklart gjorde det extremt bra var förstås Kubrick, från hans politiska satir, till hans historiskt drama, till hans rymdepos. När det kommer till filmer som gör det här dåligt, eller rättare sagt bara försöker göra det men inte lyckas, hör The tree of Life.

Till saken hör att jag verkligen ville gilla den. Så mycket att jag någonstans halvvägs in i filmen sa till mig själv att den skulle bli bättre, att någonstans i slutet skulle ridån falla ner för mig och slutintrycket skulle vara att jag bevittnat stor konst. Så blev det tyvärr inte. Sean Penn är med, sa jag till mig själv innan jag såg den (jag älskar Sean Penn), Douglas Trumbull gör specialeffekterna (samma kille som var med och gjorde effekter till 2001: A Space Odyssey samt Blade Runner).

Mina förväntningar var på förhand stora. När det kommer till kritan är fotot och till en viss del specialeffekterna också de enda av filmens behållningar. För fotot är verkligen helt enastående, det är omöjligt att inte bli bländad av det. Scenerna (eller kanske scenen) som visar filmens tolkning av universums födelse lär särskilt gå till specialeffekternas historia. Så spektakulära är dem. Det är alltså ganska stora behållningar, men de lyckas ändå inte rättfärdiga ens en betydande del av den röra The Tree of life är.

Det finns nämligen ingen poäng här, ingen kärna, ingen trovärdighet. Åtminstone om man inte räknar de nästan löjligt stora antalet voiceovers av skådespelarna där det då och då sägs saker som ”why have you forsaken me God?” eller liknande som djup. Inte om man inte räknar det oräkneliga antal vackra bilder som kastas på tittaren precis hela tiden som substans. För om man inte gör det som tittare, då finns det plötsligt ingenting kvar i filmen att tycka om. Det finns inga märkvärdiga eller ens något minnesvärda skådespelarinsatser (inte för att skådespelarna kan ha fått mycket alls att gå på, jag tycker nästan synd om dem där de irrar runt).

Sean Penn springer runt i New York, följd av fotot från skakiga handkameror som blandas med vad som närmast skulle kunna liknas vid naturfotografi. Brad Pitt som småbarnspappa i 50-talets USA. Karaktärerna fungerar inte, filmen fungerar inte, inte ens efter att för den 100 gången fått se flashbacks till Penns karaktärs barndom och hans dominanta farsa spelad av Pitt.

Det år möjligt att jag skulle gillat filmen om jag hade någon religiös tro överhuvudtaget. Filmen är nämligen, precis som den tidigare nämnda fadern, dominerande, dogmatiskt, ja kvävande, religiös.

Årets största besvikelse är därmed ett faktum.

Huden jag lever i

29 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

The skin I live in eller Piel que habito som den heter på originalspråket spanska. Smaka på den filmtiteln. Det är den berömda Almodóvar som kommer med en ny film. Jag har svårt att säga varför, men jag längtar verkligen efter att få se den och jag har gjort det i flera månader nu. Då är jag inget fan av Almodóvar sedan tidigare, eller rättare sagt, jag har knappt sett något av honom, bara kanske halva av Att återvända. Hursomhelst så är jag rejält hypad inför filmen, mycket tack vare den här trailern. Jag hoppas verkligen att SF inte skiter i Umeå när de  lanserar filmen nu i december, då blir jag inte glad. Överhuvudtaget känns SF s.k. ”satsning” på ”smal film” ganska patetisk, men det tar jag i något annat blogginlägg.

Sedan är filmaffischen en av de snyggaste jag sett också.

 

Melancholia

29 maj, 2011 § Lämna en kommentar

Kirsten Dunst. Wow. Jag vet inte ens varför jag blev förvånad: Dunst har spelat väldigt bra i andra roller (som i Eternal sunshine of the spotless mind) även fast många tyvärr bara verkar tänka på Spiderman 1, 2 & 3 när de hör namnet (där karaktären hon spelade inte var mycket att gå på). Jag läste DN:s recension av Melancholia och blev lite förvånad över recensentens åsikt att Dunsts pris för bästa kvinnliga huvudroll på årets Cannes inte var klockren och att Alexander Skarsgård snarare skulle bli belönad med något slags pris.

Det är möjligt att andra kvinnliga skådespelare gjort ännu bättre prestationer i sina respektive filmer (svårt att veta utan att ha sett alla årets Cannes-filmer) men att Alexander Skarsgård hellre skulle haft ett pris i samma rang för sin roll i samma film håller jag inte med om alls. Han spelar förvisso väldigt bra (precis som resten av filmens skådespelare), men i jämförelse med Dunsts presentation är han nog en av skådespelarna som bleknar mest.

Dunst briljerar nämligen, rakt igenom. I rollen som en deprimerad kvinna – i filmens händelser avgrundsvälkomnande och mer orädd samt accepterande av sitt öde än någon annan – slår hon hårt, kanske hårdast av alla. Inte för att filmen skulle vara lättviktig på något sätt utan Dunsts och de andra skådespelarnas tillskott av tyngd i den: Melancholia är ganska typisk Lars von Trier egentligen. Hans förra film Antichrist var onekligen väldigt, väldigt vacker på sina ställen, med fantastiskt fotografi och spännande visuella grepp, men förstås (och kanske framförallt) enormt mörk.

Melancholia är annorlunda. Fortfarande samma enorma ambition, visst, men något av de största sakerna som skiljer filmerna åt är också något av det mest grundläggande: skillnaderna på hur tydliga de respektive utgångslägena i filmerna är. I Antichrist relativt vag och otydlig, i Melancholia enorm och omöjlig att missa, precis som planeten som i filmen hotar att träffa jorden. Fotot är kanske ännu bättre än i Antichrist: det tillsammans med valet att i inledningsscenerna så spektakulärt tydliggöra filmens riktning (så att tittaren inte behöver undra) läggs fokus väldigt effektivt på de viktiga i filmen; inte den stundande undergången utan färden dit.

Teman som avsaknaden av kärlek mellan människor och människors desperata behov av illusioner bubblar upp. Det är omöjligt att missa. Symboliken är mer eller mindre extremt tydlig – men det fungerar ändå. Det är svårt att säga hur, men von Trier har råd att kosta på sig stundtals övertydlighet (som skulle uppfattas som väldigt pretentiöst i vilken annan film som helst) i sitt undergångsdrama. Filmen trampar i farligt vatten mest hela tiden, där ett felsteg i regin skulle kunna förstöra mycket, kanske allt, men undgår nästan helt att trampa fel.

Slutresultatet är årets kanske hittills bästa film.

127 timmar = fem dygn och fyra timmar

23 maj, 2011 § Lämna en kommentar

Danny Boyle har gjort åtminstone en riktigt bra film tidigare. Jag har inte sett Slumdog Millionare men den är säkert bra. Sunshine uppskattade jag mycket, den känns lite bortglömd trots allt. Så han har gjort alltså gjort minst två bra filmer, den andra är förstås Trainspotting. De visade den i skolans aula när jag gick i 6:an eller 7:an. Varför vet jag inte riktigt. Om den var tänkt att det skulle bli någon slags avskräckande effekt gällande droger på högstadieeleverna så finns det många filmer bättre lämpade för det.

Men jag kanske har fel, kanske ville de bara visa oss en riktigt sjysst rulle, i såna fall tackar jag för det, tack, det gav verkligen mersmak. Inte på droger då, utan på film. Bra film.

Bra film

Film som 127 timmar. Upplägget känner nog många till och om någon inte gör det så är det bara positivt om man tänker se filmen. Filmen är en komplett redogörelse över vad som hände bergsklättraren Aron Ralston 2003, då hans högra arm klämdes fast mellan en stor lös stenbumling som lossnat och en kanjonvägg när han var ute själv och klättrade. Filmen är också inspelat i samma område som olyckan hände på. Mer vill jag inte berätta.

Det kanske inte låter så muntert, det är det inte heller, men visst fan är det inspirerande, rörande, häftig och väldigt begåvad. Man kommer väldigt långt på autentiska miljöer, enorma mängder coola samt väldigt smarta och rent av nyskapande kameravinklar, klockrent skådespeleri (av James Franco) och några helt briljanta scener, inte minst mot slutet av filmen. Jag vill tro att det finns något för alla i filmen, från den filmtekniskt intresserade till vem som helst som tycker om riktigt bra något okonventionell dramafilm. Den är verkligen ganska lätt att ta till sig, trots att filmen kan låta något absurd på ytan.

I slutändan är det är kampen efter frihet som gör den som mest inspirerande.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin FilmStjärnor har hjärtan.