Björk + Biophilia

21 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

Björk. Jag har varit fascinerad av henne länge nu. Vilken artist. Inte nog med att hon står bakom ett av nittiotalets bästa album, det fantastiska Homogenic, hon visade sig också vara en genuint duktig skådespelerska i Dancer in the dark. Att hon har musikvärldens överlägset coolaste accent är i slutändan ändå bara ett plus.

Särskilt nu när hon har gjort det igen.

Jag talar om Biophilia. En introduktion är lämplig. Biophilia: ”(according to a theory of the biologist E. O. Wilson) an innate and genetically determined affinity of human beings with the natural world”. Men de flesta känner nog till det när det kommer till Björk. Naturen verkar vara viktigt för henne. Och här bör läggas till: Biophilia är också namnet på hennes nya album.

Här finns något för de flesta, men med det inte sagt att hennes unika sound och stil har blivit kompromissat överhuvudtaget. Snarare tvärtom: lyssna bara på den tredje låten på albumets outro, Crystalline. Väldigt elektroniskt. Precis som när hon varit som allra bäst. Hon sjunger dessutom fortfarande hur bra som helst. Jag uppskattar också den mödan hon har ägnat gällande låttexterna. Delar av texterna är faktiskt riktigt charmigt vetenskapliga. Tro det eller ej. Lyssna bara på texten till den briljanta ”Virus” (en av de bästa låtarna på albumet):

Like a virus needs a body
As soft tissue feeds on blood
Some day I’ll find you, the urge is here

Like a mushroom on a tree trunk
As the protein transmutates
I knock on your skin, and I am in

The perfect match, you and me
I adapt, contagious
You open up, say welcome

Den låten summerar i mångt och mycket vad jag älskar hos Björk: hennes fantastiskt innovativa anda även (eller kanske speciellt) i de mest poppiga av hennes låtar.

Den heliga biblen, årsgång 1994

18 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

Faktum är att jag inte tyckte om den först, Manic Street Preachers tredje album. Det sista albumet de gjorde med gitarristen och textskrivaren Richey Edwards före han försvann spårlöst i februari 1995 för att aldrig hittas igen. Länge fick jag inte ihop hans öde, det hela kändes märkligt, snudd på otroligt. Men då hade jag bara lyssnat på bandets skiva från 1998, This is my truth tell me yours. Visst, det fanns spår av genuin smärta på där, men i princip inget smuts, inget drogmissbruk, inga politiska texter, mest bara kärleksabstinens och krossade hjärtan. Det var fantastiskt bra pop.

Tillslut lyssnade jag på The Holy Bible. Jag blev inte frälst. Skivan gick emot allt jag förknippat med det walesiska rockbandet så mycket att jag inte kunde smälta det till en början. Men det var som att den låg och grodde någonstans i mig. Jag ville så gärna tycka om den. Senare lyssnade jag på den igen och allt föll plötsligt på plats

Det var såhär Manic Street Preachers skulle låta och de tidigare åsikter jag haft om dem kändes med ens befängda. Jag började att faktiskt lyssna på musiken, lyssna på texterna, och fan vad bra de var i all sin destruktivitet och skitighet. Någonstans hade jag insett att jag hellre vill ha min musik serverad till mig rå och smutsig än polerad och slipad. Senare lärde jag mig att dessa olika stilar inte nödvändigtvis behövde utesluta varandra. Tillslut lärde jag mig att skita i allt vad stilar och genrer heter och bara lyssna.

Nu förstår jag Richeys öde. The Holy Bible. Amen.

Drake bakom solen

27 juni, 2011 § Lämna en kommentar

Nick Drake var engelskman, Nick Drake var en singer-songwriter som lät en del som en folksångare men ändå inte, Nick Drake var en ungdom, Nick Drake dog för tidigt, Nick Drake var en väldigt skicklig gitarrspelare och Nick Drake skrev låten ”Behind the sun”. Det är där jag vill börja, på hans sista album, ”Pink Moon”, som kom kom 1972 där han slutligen helt tyckts ha glidit undan från solen. Två år senare dog han, bara 26 år gammal, av en överdos av antidepressiv medicin, oavsiktligt eller inte.

På öppningsspåret till Pink Moon sjunger han:

 ”I saw it written and I saw it say
Pink moon is on it’s way
And none of you stand so tall
Pink moon gonna get you all”.

Det fungerar. Jag har svårt att säga varför, men jag får ofta gåshud när jag lyssnar på låten. Och precis som hans andra två tidigare album så är Pink Moon ett mästerverk, fast på ett helt annat sätt. De andra skivorna hade mera komplexa instrumentala arrangemang (i synnerhet det andra albumet, Bryter Layter), Pink Moon hade ytterst skickligt akustisk gitarrspel och en litet, litet inslag av piano på tidigare nämnda låt. Hela skivan är bara drygt 28 minuter lång.

Om hans tidigare verk hade mycket naturlig rytm och var ganska lättlyssnade så är Pink Moon ett blekt verk på så sätt att inget är lika tydligt här, färgerna verkar ha blivit urvattnade, skapelseprocessen kanske började som förut, men sedan har det hänt något. Det finns en betydligt mer igenkännbar uppgivenhet här, det finns en trötthet och en önskan att ge upp. Men samtidigt finns det en fortsatt glöd för musiken och inte minst för gitarrspelet (som inte kan hyllas nog, väldigt ofta är det fullkomligt briljant, ett bra exempel är introt till ”Road”).

På ett sätt kan man säga att hela albumet är en typ av antiklimax, men ett väldigt effektivt sådant: det är själv kärnan av honom som artist i dessa korta låtar. Inte som i att allt onödigt är avskalat, inte enbart i alla fall, utan snarare som i att han har börjat försöka hitta sig själv, eller i vilket fall accepterat sitt öde.

Det är en av sakerna som skiljer Pink Moon från de övriga albumen.

Five Leaves kvalitéer ligger inte i att den är speciellt personlig, Bryter Layter är till en del som ett porträtt av ett dimmigt London men Pink Moon handlar inte om något annat än Drakes egna, stundtals djupt sorgsna frågor. Här definierar han vad en artist i slutändan är för mig: någon som inte gör vad han eller hon gör för andras skull, utan för sig själv och enbart sig själv.

Namn som flyter ihop

15 juni, 2011 § Lämna en kommentar

Maxinquaye. Maxin Quaye. Tricky, artisten, försöker säga något med sitt debutalbums titel. Kanske om sin mamma vars namn det är han tagit som titel och som tog livet av sig utan honom. Men jag tror det handlar om innehållet på albumet i fråga. Det är inte direkt en varning, det är en inbjudan till symbolismen och det kanske skrämmande paradoxala som härskar i musiken: alla textrader och meningar är återvändsgränder men alla återvändsgränderna kan lika gärna vara oändliga.

Ur detta växer allting fram, ur en grundläggande osäkerhet och där Trickys dåvarande flickvän Martina Topley-Bird i huvudsak sjunger ensam på många av låtarna där texterna bitvis är präglat maskulina, texter som tillsammans med musiken helt är skrivna av Tricky (som också producerat albumet). Här benämner sig den kvinnliga sångaren sig själv som ”black man” och ”brother”. Könsrollerna vänds ut och in otaliga gånger.

Om det är utgångspunkten så är musiken, beatsen, samplen i bakgrunden inte viktiga. Då är det hela ett experiment, kanske en annan konstform som återskapas som musik. Men det är inte heller sanningen. Musiken är hypnotiserande och soundet är lika mörkt, mystiskt och mångbottnad som texterna. Det är en av de få gångerna som min hjärna inte längre skiljer på musiken och texterna. Varje gång jag lyssnar på Maxinquaye blir jag mer förvirrad angående albumets betydelse och musiken säger mig olika saker varje gång jag lyssnar, men samtidigt blir jag ännu mer säker på vilket fantastiskt album det är.

Det är lika rasande som subtilt, hela tiden mörkare än mycket annat i genren, hela tiden lika kompromisslöst som hypnotiserande och inbjudande. Det är som att känslorna här är så starka att de vänder ut och in på sig själva och skapar något annat, något annorlunda, något både obehagligt, vackert och fascinerande. Något väldigt unikt och extremt personligt.

Japansk dans på framsidan

3 juni, 2011 § Lämna en kommentar

Jag började gilla Antony Hegarthy från första gången jag hörde honom sjunga. Du kan sätta honom i ett annat sammanhang också: musikakten Antony & the Johnsons vilket är Antony tillsammans med diverse andra musiker vilka varierar från skiva till skiva samt konsert till konsert. Originaluppsättningen är sprungen från New Yorks konstscen. Debutalbumet släpptes 1998, en ganska utstickande och kanske lite osäker historia, men med några riktigt bra låtar.

Genombrottet, både kommersiellt och hos kritikerna kom 2005 med hyllade I am a bird now. Där medverkade artister som b.la. Lou Reed, Rufus Wainwright och Boy George. Albumet jag hörde först var dock albumet som kom efter detta, nämligen The crying light. Om I am a bird now till viss del var färgstarkt och mastigt, var det inget mot The crying light. Saker som bara antytts förut blommade ut här, Antony använde hela sitt röstregister och hade en hel orkester i ryggen, stundvis var det t.om. bombastiskt.

Det samtidigt som sångerna var lika finstämda, säregna och till mångt och mycket långsamma som förut. Låtarna på det här albumet kan nog uppfattas (med rätta) ganska överväldigande, men det var just det som fick mig att fastna. Det tillsammans med hans röst.

Det finns ingen ånger, ingen tvekan, inget ursäkt för det enormt känslosamma uttrycket och det totala utlämnandet som är musikens kärna. För mig är han långt modigare än vilken Knausgård som helst, det handlar inte om att stava ut saker med stora bokstäver, det handlar om allt annat, däremellan. Det som vi faktiskt tar med oss.

Det finns mycket att tyda från albumet, men styrkan ligger till stor del i arrangemanget; hur det går från svulstigt och drivet till lågmält och nästan klagande bara mellan två låtar. Känsloutbrotten och kontrasterna kanske är extrema, men de säger mig mycket. De berättar både mycket om sångaren, hans osäkerheter och känslor men på samma gång andra och större teman. Det handlar mycket om naturen. Det handlar mycket om längtan efter något annat, en annan värld (another world) och han får en samtidigt att tro att han är oegoistisk. Att det inte bara är han själv som han välsignar, det är alla. Det är en fin bedrift.

Det är förmodligen därför jag gång på gång lyssnar, om och om igen.

Stjärnveckor

16 maj, 2011 § Lämna en kommentar

Stjärnveckor, Astral Weeks. Vissa album tar det ett tag innan jag tar mig an. Vissa album tar det ett tag innan jag uppskattar. Astral Weeks var en av dem. Jag ångrar att jag inte började lyssna tidigare.

Få saker jag hört kommer nära till den självklara ärligheten som finns här. Få saker representerar bättre hur jag föreställer mig hippies och 60-talet. Om Van Morrison var en hippie när han gjorde albumet vet jag inte. Jag kunde inte bry mig mindre. Musiken hade varit lika bra när den än hade skapats, men i och med att den gavs ut 1967 och mer eller mindre utstrålar spiritualitet (inte nödvändigtvis droger), gröna ängar och ungdom så tänker jag ändå osökt på hippies. Men mest av allt ungdom.

Texterna skapar mer bilder i mitt huvud än associationer. När jag hör första låten, Astral Weeks, tänker jag på sommar. Resten av låtarna fortsätter i ungefär samma stil. Alltid lika ärliga, alltid lika självklara, alltid lika vackra och alltid lika slitna. Musiken är befriat från smuts, samtidigt som den är opolerad. Min favoritlåt är ”Sweet Thing”

Ibland ångrar jag (kanske naivt) att jag var ung på 60-talet. På grund av musiken.

Men en sak är klar: Van the man ångrar ingenting här.

Piggsvinträd och dess mening(ar)

14 maj, 2011 § Lämna en kommentar

Det tog lång tid innan jag började lyssna på Porcupine Tree. Jag hade känt till gruppen länge, och det var en grupp som jag mer eller mindre var övertygad om att jag skulle gilla. Jag har alltid haft en förkärlek för all typ av progressiv rock och senare även metal. Jag gick från Pink Floyd till King Crimson och de flesta andra progressiva rockband från 60 och 70-talet vidare till ännu mer psykedelisk musik, framförallt The Doors som jag var fullkomligt besatt av ett tag.

Men sedan tog det plötsligt stopp. Jag hade lyssnat mig mätt på den typen av musik helt och i samma veva försvann själva grunderna i min musiksmak. Jag visste inte längre vad jag skulle lyssna på, så ofta lyssnade jag inte alls. Det kändes ganska sorgligt, jag hade ju älskat och brunnit så mycket för musik för inte så länge sedan.

Någonstans där, när mitt musiklyssnande var på botten så trädde Porcupine Tree fram och återupplivade mitt musikliv. För där fanns något för alla mina smaker: det var genreöverskridande musik med lika mycket relativt lättillgänglig akustisk skönsång som stenhårda kompromisslösa metalpassager, inte sällan i en och samma låt.

Jag var fullkomligt hänförd. Jag lyssnade och lyssnade men blev aldrig mätt. Jag lyssnade på deras första plattor, och jag lyssnade på Deadwing och In Absentia. Kärleken bara växte. Slutligen så lyssnade jag på Fear of a blank planet. Efter säkert ett års intensivt lyssnande på skivan var jag helt övertygad om att det var det bästa albumet som släppts på 2000-talet. Så fullkomligt briljant var (och är) det. Det de tidigare albumen bara skvallrat om kom i sin fulla blom där.

Det var några delar episkt, några delar smutsigt som livet själv och några delar poetiskt. För att inte tala om texterna. Det kändes på många sätt som det perfekta självutnämnda progressiv rock konceptalbumet. Låtarna hängde ihop inte för lite och inte för mycket. I centrumet var den långa och mästerliga Anesthetize, som fortfarande känns lika spännande och givande att lyssna på från den första sekunden till den sista. Texterna handlade om ungdomar med problem. Men inte ur en ungdoms ögon, utan en vuxens. Låt mig klargöra: inte en vuxen som försöker förstå sig på ungdomar utan en vuxen som förstår sig på ungdomar. Det var lika självklart och till viss del cyniskt som rörande och omskakande.

Efter den skivan började jag lyssna på musik på riktigt igen (inte minst på Porcupine Trees frontman Steven Wilson alla sidoprojekt, varav No-man är min favorit).

Väldigt mycket tack vare dessa fantastiska piggsvin.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin MusikStjärnor har hjärtan.