Tårnilen

11 januari, 2014 § Lämna en kommentar

när Tårnilen svämmar över
rinner flodvattnet nedför,
och omsluter, kullkastar

definierar;
varje ojämnhet, varje rand,
i detta nakna floddelta
jag kallar ”hamn”

när Tårnilen svämmar över
är det en dränk frist, ja;
likväl blott det enda jag kan göra
för att släcka denna,
din brand

bröstkorgen stegras häftigt;
höjs, likt en drypande platå
upp mot det stora, djupa blå

Fågelskådaren

26 december, 2013 § Lämna en kommentar

Legio fåglar flyga varje år,
riktade som pilar
mot den gråa täppans å.
Innan ottan är dag,
innan dagen är slut,
kommer bara ett fåtal förbliva;
bara ett fåtal skall bestå.

Fågelskådaren – den som suddar ut årstiderna –
håller i ena handen
sitt efemära liv,
i den andra,
sin kikare av brons.
Lojt lutad
mot oändlighetens fond,
utnämner han årets fåglar
från de fyra säsongerna.

Kolonin, flocken,
detta sibyllinska myller;
i flykt nu:
i kors och tvärs
och i zick-zacks-formationer
skyndsamt de flyger
mot fågelskådarens domäner.

Poesi (del två)

12 juni, 2011 § 2 kommentarer

Den staden

I den staden lyser alla artificiella stjärnor klara som mattat silver och jag går på dess gator som på något sätt sträcker sig upp mot himmelen och försöker vara något de inte är: gudomliga eller i alla fall ursäktbara. Som gatorna i gamla Rom, men där hade folket som bodde på dem jämställt sig med vägarna, som ledde uppåt, uppåt… till ett falskt paradis.

Diamant

Diamanter faller som pärlor framför min inre blick och jag vill plocka dem, samla dem i min själ, men de vägrar låta sig fångas och jag kanske må ha gått på vansinnets gräns, men jag känner ändå en sammanhörande med dem.

Ont att göra gott för mitt alter ego, ont att braka igenom lagren; slå sönder dem, som den nyligen självlärda dansare jag är. Tristessen växer för varje slag.

Minnenas spektrum

Jag gick där i minnenas spektrum, på gator som var trötta på att gås på och kände inget annat än lättnad när murarna rasade; upplöstes framför mina nakna ögon. Där lämnades plats för någon annat nu… det såg ut som vatten, men jag vet inte med säkerhet. Det kunde också ha varit ont bråd blod. ”Gränserna” tunnas ut med varje steg; försök till undanflykt. Jag kunde ha kvävts i det, av det. Varför tänkte aldrig någon på de här viktiga sakerna?

Dåtiden – inte nödvändigt att säga, dog under denna korta, långa tidsperiod. Men jaget, paradoxalt nog, består.

Och allt som följer därefter.

”Alltid redo”…

Poesi (del ett)

9 juni, 2011 § Lämna en kommentar

Spår

Du låg på mage i gräset, med ansiktet neråt, näsan kittlande mot det levande, och en sekund – eller var det ett tag, eller en oändlig rundgång –, tänkte jag ungefär att det minsta en människa kan göra är att dölja sin egen fulhet; men tanken sipprade ut ur mitt medvetande lika överraskande fort som den kommit, och den lämnade ett spår efter sig: ett spår av blod

Astronaut

Kan vingar bestå av totalitärt sårbart vax?

Det var den konstgjorda andningens tur nu, och det var ingen som sa åt honom: ”landa, landa, vi finns här nere” när han flöt i ett för alltid mer än nollgradigt Universum. Att det slog någon: att smärtan kunde tränga igenom rymddräkten, landa på denna någon, det var alltid osignifikant, för honom.

Personen med hoppet var förstås bara ännu en av de där nya, gamla, ”känn-ingen-sorg-för-mig-Göteborg”-människorna. Han kände aldrig någon sorg för Jorden – inte för någon. Kunde det vara på något annat sätt? Men kan vi inte återlösa historien?

Rymden äter upp mig… Jag i min tur äter och smälter den allt för sakta för att jordåren eller något annat ska räcka.

Och allt som allt ville jag verkligen uppslukas.

Falskt farväl

På kvällen, dagen då Michael Jackson dog så var jag på tivoli och de flimrande ljusen från karusellerna och alla de liknande extraordinära nöjesmaskinerna som snabbt avtog inför mina ögon verkade nästan som ett avsked till en stjärna; ett falskt farväl. När jag kom hem: sorgen över sorgens frånvarande skugga, men – ett klavertramp senare så var jag på fötter igen.

En döende skugga, en skugga som jag alltid vetat om aldrig funnits där.

Det var den största olyckan. Det som följde efteråt vill jag aldrig mer tala om.

Spökena (skrivet)

26 maj, 2011 § Lämna en kommentar

Han satt ensam på sitt rum och väntade på meddelandet som aldrig kommit och aldrig skulle komma. Han dödade och begravde det som fanns att begrava, men det var inte mycket nu, så han väntade.
Morgondagen tycktes vänta på sig; tycktes ta sin goda tid. Det var väl med all rätt, antog han.
Slår sig i huvudet, trycker spiken längre och längre in… Din spik; er spik, allas spik.
Och han väntade.
Dag ut och dag in, natt ut och natt ut-och-in-vänd. Du vet att dagarna förstör nätterna, nätterna splittrar dagarna.

Och de där spökena på skolan, de där utomstående innestående vandrarna, han var tydligen en av dem. Placerad av maskinen i ett fack som han inte kunde klämmas in i hur mycket vikt de än la på hans axlar, placerad av de där hutlöst arbetande svinen, de där älskande med vackra välmenande själar som gav mersmak, alltid mersmak – människorna. Att spy kaskader av blod är samma sak som att tala ibland.
Älskade, älskande i natten kanske, döende på dagen. Han kände igen sig så väl men han hade svårt att separera på natten och dagen nu.
Politiskt korrekta, moraliskt svindlande.
Replik – slog honom rått: ”Låt oss gå vidare”. Absolut.
Absolut, ska bara…

Titta på teven nu för att få se Peter Jöback i sin konstnärliga och artistiska essä. Det betyder ingenting. Människorna betyder inget.
Killen har annan musik på/att lyssna på. Tankarna flödar i honom, runt honom. Inte på det där upprusande obekväma sättet de gör ibland, när de försätter honom i extas, utan på ett sätt som får det att pirra äckligt.
Allt han kan tänka på är gårdagen och – hans låga psyke just nu. Mörk, mörk och as-ätande destruktiv, som en unge som har blivit tvångsmatad med en massa anti-ideologier, fast värre än så – och så varje dag, så varje dag, så varje dag.
Plus kvällarna då. Han var en dödsfågel – skyldig nattfågel ju.
Men tristessen växer för varje slag mot Maskinen.
Han vill inte vara honom, allt det där längre. Hjälp han, snälla.
Hjälp oss snälla.

”SYNDROMET” – stå på skylten där borta, stampa ner på den, tack. Fan, det fanns tydligen en skylt kvar/till: ”DIAGNOSEN”.
Stämplar, stämplar…
Tack så mycket.
….
Lidit mer av tidig lingongröt än Umeåbor, hade mer än de fem sinnesorganen, trillade i en efter en efter en efter en.
Trillade i farsen en gång, rullade runt och kom fram till: var det mening att man skulle skratta åt åt dem, de som ansågs… de som ansågs personer, personer utan ansikten, andar eller något? TV-spels-bor, tydligen ineffektiva, uppenbarligen begåvade. Med ett eller annat krucifix. Haha. Haha.
De är sämre än oss, tro mig.

Men inget av det där spelar egentligen någon roll: nu är vi inuti honom, igen, rummet öppnar sig framför oss. Den absolut smärtsamt inåtvända misären, de vaxade väggarna, samtidigt: tomma våningar, ensamt hus. Ett hus oändligt djupt…
Någon gång snart listar han ut det hela.
…
Bleka finniga tonårshjärtan, hade inte tid med dem.
Har inte varit kär på sju år.

Kom aldrig dit, var alltid här.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin SkönlitterärtStjärnor har hjärtan.