The Master

22 juni, 2013 § Lämna en kommentar

With The Master, Paul Thomas Anderson’s latest and most ambitious movie to date, the acclaimed director attempts to cover a vast array of themes. Of course, the risk with this kind of cinematic ambition is that the end result ends up pretentious.

The stakes are high, and, in Anderson’s case, they’re especially so indeed. He has only directed six feature films, The Master being the sixth, but despite or maybe owing to the meagre amount of movies on his merit list, the quality and impact of each one of them have been remarkable. He has in an incredible short period of time gone from unknown to one of modern day cinema’s most respected and praised directors.

From his public breakthrough with the now cult-classic Boogie Nights, a gritty and raw take on the American porn industry in the 60’s and 70’s, to Magnolia, an epic, philosophical and complex mosaic of plots and subplots, Anderson has covered an impressively amount of cinematic ground over the years.

A big reason behind his success can undoubtedly be attributed to one of his often mentioned trademarks as an director; his ability of casting quite unlikely actors to star in his movies, then somehow managing them to deliver career performances.

This is true for example for the previously named Boogie Nights, in which Mark Wahlberg has the lead role. Here, Wahlberg, an otherwise bland actor, delivered a stunning performance, totally out of the blue. Who knows how Anderson did it, but he continued the trend with the succeeding Magnolia; Tom Cruise is simply brilliant in it (he has never been anywhere close to this kind of performance previously or after).

The Master on the other hand is quite different from his previous work. In short It’s a film, that, if you’ll excuse the expression, only a master could pull off. Of course the question is, despite his proven competence as a filmmaker, is Anderson up to the task? The answer, simply put, is yes. But it’s actually more complex than that.

To start with, as is the case with his previous film There Will Be Blood (starring Daniel Day-Lewis in the title role), well acknowledged actors has the lead roles. Featuring Joaquin Phoenix, alongside Philip Seymour Hoffman and Amy Adams, it chronicles simple-minded naval veteran Freddie Quells (Phoenix) search for meaning in post-war America. It’s about as bleak as it sounds.

Despite, or maybe thanks to this grim outlook, Quell’s a character that’s, if not immediately likeable, instantly intriguing and captivating. Of course, a large part of this is thanks to the always brilliant Phoenix. He characterizes Quell so well it’s largely impossible to distinction actor from persona; any serious actor’s highest dream. It’s really is a performance that will go down in movie history.

Who is Freddie Quell? On one hand, a troubled, self-destructive, drug-abusing young man prone to sudden and unprovoked bursts of violence, struggling with his civil life. On the other hand, a sensitive soul who tries (and mostly fails) to do what he deems right. You’d be excused for saying that the whole movie tries to explore the previously mentioned question, but it actually does a lot more than that.

While it’s true that a large chunk of The Master centers on Quell, it’s also as much about the unlikely relationship between two, on the surface, radically different types – or stereotypes – of men; subject and master. These two cross paths as a result one of Quells most defining (and destructive) idiosyncrasies; his impulsiveness.

On the run and nowhere to go, he randomly and uninvited boards sect leader Lancaster Dodd’s (borrowed) luxury yacht, set for New York City. On the boat’s not only Dodd and his wife, but also the crème de la crème of his sect which is simply referred to throughout the movie as “The Cause”.

Dodd (and his entourage) immediately embraces the stray with open arms. The seemingly sophisticated and intellectual Dodd at first, not surprisingly, takes on a fatherly role to and for the naïve Quell. Soon, however, it becomes apparent to each of these men that they’re in reality equals.

The reason for this is that each of them has something the other secretly yearn after. Freddie seeks direction and peacefulness, and Dodd decisiveness and the ability to blindly follow. It’s the fact that both seek salvation in each other that, in the end, makes them peers.

So who is Lancaster Dodd? He is the Master; when he speaks his followers listen. Because of their need to believe, they can legitimate his existence. When he speaks he preaches only facts, with no room for disbeliefs; occasionally he preaches about the present, but mostly about the past.

The past, the present, the future, ironically there’s no time for either of these in “The Master”. For the main character, as for the viewer, they mix into each other, but never settling, never becoming the continualness that we call “life”.

Från morgonen

26 maj, 2013 § Lämna en kommentar

din ottas dager

moll, fager

bräckt av hagel

lycka och mod

ner i sådd, saltad jord

sänks din trästod

kyrkoblomma

vad, var är det fromma

som fyller det tomma?

kallnade vilja

begravna lilja

lägg an!

med krut

markera dagens slut.

Under huden

22 december, 2011 § Lämna en kommentar

Vilka är vi – eller kanske – vad är vi? Vad av oss är yta och vad är innehåll och var går skiljelinjerna? Vad är skillnaden mellan könen? Hur långt kan vi eller ska vi gå i våra ständiga försök att modellera människor för att passa in i våra olika världar (samhällen, arbetsplatser, skolgårdar, etc)? Om vi nu enas om att så mycket av vad vi upplever i livet bara är yta, hur kan vi ens ha en chans att bedöma och hantera det rättvist? Vill vi det? Är vi beredda att förstå och förlåta allting bara rätt förklaring ges? Dessa frågor bildar tillsammans kärnan i Almodóvars senaste film La piel que habito eller The skin I live in som den heter på engelska.

Liksom Haneke experimenterar Almodóvar här med kontinuiteten i dramaturgin och händelseföljderna, framförallt gällande kronologin och tidsperspektivet i filmen, för att lyfta fram sina huvudsakliga frågeställningar och liksom Haneke gör han det oerhört effektivt (och inte sällan brutalt). I likhet med den tyska regissören spelar och utmanar Almodóvar ständigt publikens förväntningar och i det här fallet, fördomar: vad är det vi egentligen ser framför oss och vad är det vi vill se? Hur mycket djup är vi egentligen beredd att skänka karaktärerna som vi träffar på och deras handlingar, trots att vi kanske inte sympatiserar med dem och trots att vi ibland finner dem rent av obehagliga?

Men allt detta är som sagt bara själva kärnan av filmen. Här finns annars mycket runtomkring att hämta för alla möjliga typer av filmälskare: filmen är till stor del en skruvad thriller med lätta inslag av body horror à la Cronenberg och en del av vad som närmast kan liknas vid psykologisk skräckfilm. Allt är kryddat med den typen av nattsvart humor som kännetecknar regissören, inklusive åtminstone en karaktär som känns extremt mycket Almodóvar (tänk vuxen man tillika förrymd fånge iklädd en förkrympt tigerdräkt som plötsligt dyker upp från något osynligt hörn av berättelsen och sedan börjar ställa till problem).

Men faktum är att trots alla på ytan bisarra och ofta våldsamma inslag som finns i filmen (och det finns många) så är nästan allt i filmen välpolerat och vackert, alltifrån skådespelarna till det magnifika hus filmen till stora delar utspelar sig i. Samma sak gäller det karaktäristiska bildspråket i filmen som hela tiden utforskar skådespelarna nära, nära, ofta så nära inpå huden som överhuvudtaget är möjligt. Den polerade och vackra ytan är nämligen en av filmens stora medvetna ironier som knyter samman med flera saker men framförallt med – just det – filmens ständiga utforskande av yta, något som både huvudkaraktären och hela filmen är besatt av.

På tal om karaktärerna spelar Antonio Banderas huvudrollen och han gör det överraskande bra. Jag var redan medveten om att han är en kompetent skådespelare (trots att han har varit med i en hel del dåliga filmer de senaste åren) men här är han verkligen suverän. Kanske är det återförenandet med Almódovar som gav den kreativa boost han behövde.

Almódovar regisserade Banderas debutfilm Labyrinth of Passion (som jag inte har sett) för att sedan ge honom roller i ett flertal av hans betydligt kändare filmer de kommande åren, t.ex. Women on the Verge of a Nervous Breakdown. The skin I live in är den första filmen de gör tillsammans på 21 år. Elena Anaya är också bra som den mystiska kvinnan. Mer skriver jag inte.

Rödgardister, röda sparvar och T.S. Eliot

19 december, 2011 § Lämna en kommentar

Det finns olika typer av böckerna som beskriver världen – för att nämna en typ som ligger nära till hands. Det är något som många tydligen tycker är vist att utgå ifrån. Jag tänker på de böcker man fick läsa i skolan som eftersträvade att vara så opartiska, ofärgade och neutrala som möjligt. De svenska böckerna.

Men såna som T.S. Eliot beskriver också världen. Jag tänker på poesi nu, kanske främst på hans kända diktverk The Waste Land. Det är en av mina favoritdikter. Den tar avstamp från en värld full av förtvivlan och där gränsen mellan skönhet och avgrunden är försvinnande liten. Jag tänkte ibland osökt på dikten när jag läste Mao – Den sanna historien.

Under stora delar av min läsning av boken, i de timmeslånga pass av läsning jag tillbringade på bibliotekscaféet här i staden, lyssnade jag på Red Sparowes skiva Every Red Heart Shines Towards The Red Sun. Det kändes som en passande skiva att lyssna på, det är säkert. En annan sak är också säker: Mao – den sanna historien  är inte en historiebok av svensk mått, någonstans. Det är rakt igenom extremt kritisk mot Mao och hans långa styre. Jag är glad för det.

Låt mig förklara: historia för mig är lika spännande och givande att läsa som att läsa vilken skönlitterär bok som helst, många gånger ännu mer spännande. Boken är skriven av någon som hatar Mao. Det är något som framgår med enorm tydlighet. Jag uppskattar inte boken just för att den är kritisk mot Mao (även om författarens bild av Mao knappast heller gick överdrivet mycket stick i stäv mot min egen, tidigare, uppfattning). Jag tycker om den så mycket för att den på många sätt är allt annat än slätstruken och för att det enorma personliga engagemanget från författaren Jung Chang lyser igenom i varje ord.

Därmed inte sagt att den på något vis inte skulle vara utförlig och sträva efter att visa en komplett och nyanserad bild av historien. Den är över 900 sidor lång och redogör, vissa gånger kortfattat, vissa gången väldigt detaljerat, om den unga Mao, vidare till bildandet av KKP, via till Den långa marschen och i stora drag de Kinesiska kommunisternas historia under 1900-talet, med störst fokus på Mao själv, fram till hans död på 70-talet.

Det är viktigt att göra en tydlig skillnad mellan själva historiebeskrivningen och författarens mer personliga reflektioner. Jag är övertygad om att även när det gäller historieböcker så har författaren all rätt att vara lika partisk, skriva lika personligt färgat och med samma beslutsamhet som om det hade varit en skönlitterär bok, eller en slagskrift eller vad som helst, bara det inte går ut över själva historiebeskrivningen (alltså den rent vetenskapliga delen).

Precis som med vilken annan bok som helst ligger det sedan på läsaren hur han eller hon tolkar det, vad man tror på, vad man accepterar utan att kritiskt ha granskat det och så vidare. För att sammanfatta: tack vare, och inte trots, att boken Mao – Den sanna historien onekligen är genomgående kritisk av Mao och hans regim så tillför den för mig, en kritisk granskande och medveten läsare, väldigt mycket till boken, främst för underhållningsvärdet, och det har inget med att jag skulle tycka illa om KKP att göra.

Detta är insikter som växte fram när jag läste boken, och jag misstänker att det kommer vara väldigt värdefulla insikter för mig personligen, då det kommer tillföra något till min läsning av historieböcker framöver.

En film om träd (eller ingenting)

2 november, 2011 § Lämna en kommentar

Jag tror inte jag har skrivit ett blogginlägg där jag faktiskt tycker illa om en film. Den kan vara så enkelt att jag inte ser mycket film som jag inte tycker om, jag är väldigt selektiv i mitt urval gällande vad jag faktiskt ska spendera några timmar med att se.

För att klargöra: när jag säger ”tycker om” menar jag inte filmer som stämmer överens med mina egna åsikter, min egen världssyn, utan snarare tvärtom, filmer som inte redan är färdigtuggade åt tittaren som så många filmer är idag. Av mina favoritfilmer är de flesta filmer som tar emot, ofta är de nyskapande, men framförallt utmanande. När det kommer till de filmer som tar emot så kan de inte göra det utan grund, och därtill ha substans, då faller de på sig egen brist på substans och glöms bort i samma ögonblick eftertexterna rullar (ett typiskt exempel på det vore en av de mindre bra socialrealistiska filmer som det har kommit många av de senaste åren).

Gällande det nyskapande kan det inte vara ”avantgarde” för sakens skull. Regissören måste ha en klar ambition, ett mål när han eller hon ger sig in på det; från manusarbetet till kameravinklar och allt däremellan. En som insåg allt det och såklart gjorde det extremt bra var förstås Kubrick, från hans politiska satir, till hans historiskt drama, till hans rymdepos. När det kommer till filmer som gör det här dåligt, eller rättare sagt bara försöker göra det men inte lyckas, hör The tree of Life.

Till saken hör att jag verkligen ville gilla den. Så mycket att jag någonstans halvvägs in i filmen sa till mig själv att den skulle bli bättre, att någonstans i slutet skulle ridån falla ner för mig och slutintrycket skulle vara att jag bevittnat stor konst. Så blev det tyvärr inte. Sean Penn är med, sa jag till mig själv innan jag såg den (jag älskar Sean Penn), Douglas Trumbull gör specialeffekterna (samma kille som var med och gjorde effekter till 2001: A Space Odyssey samt Blade Runner).

Mina förväntningar var på förhand stora. När det kommer till kritan är fotot och till en viss del specialeffekterna också de enda av filmens behållningar. För fotot är verkligen helt enastående, det är omöjligt att inte bli bländad av det. Scenerna (eller kanske scenen) som visar filmens tolkning av universums födelse lär särskilt gå till specialeffekternas historia. Så spektakulära är dem. Det är alltså ganska stora behållningar, men de lyckas ändå inte rättfärdiga ens en betydande del av den röra The Tree of life är.

Det finns nämligen ingen poäng här, ingen kärna, ingen trovärdighet. Åtminstone om man inte räknar de nästan löjligt stora antalet voiceovers av skådespelarna där det då och då sägs saker som ”why have you forsaken me God?” eller liknande som djup. Inte om man inte räknar det oräkneliga antal vackra bilder som kastas på tittaren precis hela tiden som substans. För om man inte gör det som tittare, då finns det plötsligt ingenting kvar i filmen att tycka om. Det finns inga märkvärdiga eller ens något minnesvärda skådespelarinsatser (inte för att skådespelarna kan ha fått mycket alls att gå på, jag tycker nästan synd om dem där de irrar runt).

Sean Penn springer runt i New York, följd av fotot från skakiga handkameror som blandas med vad som närmast skulle kunna liknas vid naturfotografi. Brad Pitt som småbarnspappa i 50-talets USA. Karaktärerna fungerar inte, filmen fungerar inte, inte ens efter att för den 100 gången fått se flashbacks till Penns karaktärs barndom och hans dominanta farsa spelad av Pitt.

Det år möjligt att jag skulle gillat filmen om jag hade någon religiös tro överhuvudtaget. Filmen är nämligen, precis som den tidigare nämnda fadern, dominerande, dogmatiskt, ja kvävande, religiös.

Årets största besvikelse är därmed ett faktum.

En hypad strandpromenad

31 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

Jag har slutligen börjat titta på första säsongen av Boardwalk Empire. Jag visste att den skulle vara bra, kanske mycket bra, lyssna bara på de här namnen – Martin Scorsese, Steve Buscemi, Stephen Graham (från This is England) etc. Scorcese regisserade tydligen bara pilotavsnittet, men från vad jag sett hittills (fem avsnitt) så håller resten av avsnitten samma självklart skyhöga nivå som det första. Det är extremt påkostad, men vad mer, det är extremt välcastat och välspelat, speciellt av Buscemi (som f.ö. är en av mina absoluta favoritskådespelare).

Serien visar prov på precis den typen av välskriven, påkostad och välspelad underhållning som HBO gjort sig kända för de senaste åren, ta till exempel det genombriljanta Deadwood. Rent manusmässigt är det svårt att komma upp till Deadwoods nivå, men Boardwalk Empire verkar fortfarande vara en lysande serie. Jag tror jag måste kolla på några till avsnitt ikväll.

Huden jag lever i

29 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

The skin I live in eller Piel que habito som den heter på originalspråket spanska. Smaka på den filmtiteln. Det är den berömda Almodóvar som kommer med en ny film. Jag har svårt att säga varför, men jag längtar verkligen efter att få se den och jag har gjort det i flera månader nu. Då är jag inget fan av Almodóvar sedan tidigare, eller rättare sagt, jag har knappt sett något av honom, bara kanske halva av Att återvända. Hursomhelst så är jag rejält hypad inför filmen, mycket tack vare den här trailern. Jag hoppas verkligen att SF inte skiter i Umeå när de  lanserar filmen nu i december, då blir jag inte glad. Överhuvudtaget känns SF s.k. ”satsning” på ”smal film” ganska patetisk, men det tar jag i något annat blogginlägg.

Sedan är filmaffischen en av de snyggaste jag sett också.